💔😢 33 ÅR, ENSAMSTÅENDE MAMMA I STOCKHOLM. IGÅR LÄMNADE JAG SUPERMARKNADEN I TÅRAR Mitt namn är Laura Jansen, jag är 33 år och uppfostrar min 8-årige son Lucas själv i Rinkeby, Stockholm. För dem som inte bor här — Stockholm utmålas i media som en välmående stad med fika, vacker skärgård och hög levnadsstandard. Men min verklighet är en helt annan: väckarklockan vid sex på morgonen, ändlöst väntande på tunnelbanan och en lön som butiksbiträde i en klädbutik på Drottninggatan som tar slut innan den knappt nått kontot. Med 21 000 kr i månaden i Stockholm lever man inte — man försöker bara överleva. Mellan hyran som stigit till 12 500 kr, skolmat och fritids för Lucas, el, värme och 970 kr för ett SL-kort, försvinner pengarna under månadens första dagar. Jag hade bara 300 kronor kvar på mitt kort för resten av månaden. Allt blev ohållbart för två månader sedan när jag fick ett rekommenderat brev från rätten: ett meddelande om en bankskuld på 62 000 kr som jag tagit för att täcka utgifterna från tidigare månader. Jag levde i ständig skräck för att mitt konto när som helst skulle bli spärrat. Förra tisdagen kom Lucas hem från skolan och visade mig ett flygblad: — Mamma, mina klasskamrater ska börja på simning. Det kostar 1 300 kr med anmälan… får jag också? Jag tittade i hans ögon fulla av hopp — och kom sedan på att jag samma morgon fört över mina sista 1 800 kronor för att betala av på skulden. Återstående saldo: 300 kronor. Jag klappade honom på huvudet och förklarade att det tyvärr inte gick den här månaden. Lucas log sorgset och sa: "Det gör inget mamma, det är lugnt, jag tyckte ändå inte att simning verkar så kul." Vid åtta års ålder försökte han redan skydda mig så att jag inte skulle må dåligt. Det ögonblicket krossade mitt hjärta i tusen bitar. Nästa dag gick jag till den lokala matbutiken för att handla något till middag. Vid kassan, när summan blev 340 kr, nekades kortet: medel saknas. Det fattades bara fyrtio kronor, men transaktionen gick i
