polkadoll.art
Hej allihop, jag heter Sofia Andersson, jag är 31 år. Bor i Huddinge, precis utanför Stockholm, och har kört kassa på Circle K i två år nu. Jag har en son som är 10 år och går i femman. Vanligt singlemors-liv typ: jobba, hem, skola, plugga mat, sova några timmar och köra igen. Men det är en grej jag nästan aldrig snackar om högt: jag står på 320 000 kronor i bolån till banken. Varje månad går nästan hela lönen till räntor och minsta avbetalning, men skulden minskar knappt. Det är ren jävla stress hela tiden. Stockholm är dyrt som fan, el och värme har gått upp rejält, mat, skolgrejer, bensin… I slutet av månaden är kylen ofta nästan tom. Och banken ringer typ varje vecka. Först var de hyfsat snälla, nu hotar de rakt ut med kronofogden och att ta lägenheten. Jag sover nästan inte på nätterna. Har skitmycket ångest för att jag och killen ska hamna på gatan. Men för några dagar sen hände det grej som jag fortfarande inte fattar. Alla vet att Zlatan Ibra jobbar i ledningen för Milan sen han la av. Men han är ju svensk, och han är ofta hemma i Stockholm – speciellt nu när han ska vara expert på VM 2026 och snacka på Techarena och sånt. Att springa på honom så här slumpartat… aldrig i livet trodde jag det. Det var en vanlig fredagskväll. Jag hade precis slutat passet, var dödstrött och tänkte bara på att komma hem och slänga ihop lite mat. Jag servade de sista kunderna, tittade upp… och där stod han: Zlatan Ibra. Ingen livvakt, inget ståhej – han kom in som vilken kund som helst. Jag kände igen honom direkt. Min son älskar honom helt galet. Han bad snällt om en kaffe. Jag stod där och typ frös till is. Han, sonens stora idol, stod plötsligt framför mig. När jag gav honom kaffet vågade jag fråga om vi kunde ta en bild, och han sa "klart det". Jag var lycklig som fan. Vi gick ut till pumpen, någon tog en bild på oss. Jag sa att han är en stor förebild för mig, och då frågade han varför jag såg så jävla trött och ledsen ut. Och så började vi prata. Till slut höll
