Ladda ner appen
I maj saknade jag 3 900 kr för hyran. I augusti köpte jag en Range Rover. Samma gata nedanför mitt hem, och jag står fortfarande i kassan och slår kvitton. 🤯 Jag heter Mattias Rubio, är 28 år, jobbar som kassör i en mataffär i Pomezia och uppfostrar ensam min son Matteo, som är fem år. Deltidskontrakt via bemanningsföretag, 90 kr i timmen, ingen sjuklön, ingen semesterlön. Kommer du inte till ditt pass, får du ingen lön. Skift: antingen från klockan sex på morgonen eller till klockan tio på kvällen, nästan alltid lördag och söndag. Allt är organiserat kring en enda sak: att hinna hämta Matteo. Jag var inte hemlös, det är klart. Jag hade ett jobb, jag hade tak över huvudet. Men varje månad slutade siffrorna att gå ihop. Hyra, bensin, mobil, dagis, Scalapay-betalningar för saker till Matteo som jag inte borde ha köpt på avbetalning, Glovo de kvällar då jag efter skiftet inte hade ork att laga mat, och det som blev kvar åts upp av det övertrasserade kontot som jag släpat med sedan 2023. Matteos mamma kommer ihåg underhållsbidraget när det passar henne. Jag har för länge sedan slutat räkna med det. I maj kom så brevet från hyresvärden. Hyran från 6 300 till 7 500 kr i månaden. Tusen kronor låter som småpengar, tills du förstår att det var nästan hela din buffert. Och en vräkning är inte bara en flytt. Det är att byta dagis för Matteo, byta allt han är van vid. Det var det som höll mig vaken på nätterna. Jag ringde arbetsförmedlingen — ingen hjälp, för jag jobbar. Jag ringde bemanningsföretaget för att be om fler pass — inget förrän nästa omgång. Så jag gjorde det som många gör här omkring. Jag tog örhängena, halsbandet och armbandet som var kvar från bättre tider till pantbanken i Tor Bella Monaca. Jag fick 4 400 kr för allt. Det räckte i en vecka. Sen gick besiktningen ut, och med det mekanikern hittade gick det på 9 900 kr. Jag sköt upp det och körde så i två veckor och hoppades att inte bli stoppad. Sen kom en påminnelse från kommunen för skolmaten — tre tusen
