Кадр выше наш. Полное медиа с Facebook запрошено — подставим его сюда, как только приедет.
LuckySpin Galaxy
Jag kollar på telefonen och tror inte mina ögon. Meddelandet högst upp på skärmen skar som ett knivhugg: ”Viktor Lundberg, du har 72 timmar på dig innan utmätning.” Jag kommer ihåg exakt det ögonblick då mitt liv förändrades för alltid. Jag heter Viktor Lundberg. Jag är 38 år gammal. Jag bor i Stockholm, i området Farsta, tillsammans med min fru Nina och våra två barn — Ana, som är 6 år, och Luka, som är 4 år. Vi har alltid bott i Sverige. Nina och jag gifte oss unga och började direkt bygga vårt liv från grunden. Till en början hyrde vi en lägenhet och tog de jobb som fanns — hon inom administration, jag som budbilsförare. Efter några år insåg vi att vi ville ha något eget, ett tryggt hem för familjen. För 7 år sedan bestämde vi oss för att köpa en liten lägenhet med terrass i Farsta. Priset var 1 850 000 kronor. Vi betalade en mindre handpenning och den månatliga avgiften och lånet låg på ungefär 8 700 kronor. Det var tufft och tajt, men vi kämpade på och fick det att gå ihop. Jag jobbade som budbilsförare på ett privat företag och Nina jobbade med administration. Det gick helt okej — tills allt rasade. I början av 2025 hamnade mitt företag i ekonomiska svårigheter och jag blev uppsagd. De första 6 månaderna överlevde vi på våra besparingar och Ninas lön. Sedan tog besparingarna slut. Jag försökte hitta vilket jobb som helst, tog extrakörningar och gjorde allt som erbjöds, men det räckte helt enkelt inte för att täcka de höga omkostnaderna och avbetalningarna. Vi började eftersläpa med betalningarna. En månad. Tre månader. Åtta månader. Banken ringde mig varje dag. Sedan kom rekommenderade brev med krav. Till slut — den slutgiltiga tidsfristen. Skuld: 284 500 kronor. Om vi inte betalar innan tidsfristen går ut påbörjas utmätningen. Vi kommer att förlora lägenheten. Och nu detta: 72 timmar. Jag blev stående helt förstenad mitt i vardagsrummet med telefonen i min darrande hand. Nina kom in från köket. Hon såg mitt ansikte och blev alldeles blek. —
